FALUN: Han har varit sjuk, missat tävlingar, försakat familjen och tvivlat på både form och teknik. Men när Johan Olsson står inför ett ”mission impossible” går han all-in. Maniskt och hänsynslöst. Belöningen: ett VM-guld som stärker drömmen om det perfekta slutet.
Johan Olsson är en av de mest intressanta elitidrottare jag mött. Han har inte bara förmågan att åka skidor som ingen annan – så vackert och vägvinnande – utan också en mental insikt, kloka tankar och ett sätt att förklara dem som gör att han alltid är lika spännande att lyssna till.
Fysiken är en sak, den har han byggt upp genom brutal träning under många år, och det är den grundkapaciteten som tagit honom till toppen. Men det är funderingarna (ofta tvivlen) och det mentala modet att utsätta sig för det självplågeri som krävs för att bli allra bäst som skiljer honom från andra.
Bäst när det gäller, är en klyscha som endast ett fåtal klarar av att leva upp till. Johan Olsson är en av dem. Det är utmaningen, att göra det omöjliga möjligt, som han går igång på. Som får honom att lämna familjen för att enbart äta, sova, träna i sju veckor och underkasta sig den fakirträning som krävs för att köra om guld.
Olsson hade inte tagit guld om någon sagt till honom att loppet över 15 kilometer ”bara” var en vanlig världscuptävling. Han måste ha mästerskapsmedaljer att köra om för att kroppen och hjärnan ska gå vakna till på allvar.
Femmilsguldet i Val di Fiemme för två år sedan kommer för alltid vara kronjuvelen i karriären, ett banbrytande lopp som förändrade skidsporten. Då hade han oddsen emot sig – det ska egentligen inte vara möjligt att soloköra i täten i flera mil på det sättet. Nu talade förhållandena i stället för den 34-årige tvåbarnspappan: tidigt startnummer i den lösa snön och perfekta skidor.Det andra individuella VM-guldet bar också bragdstämpel, men inte i spåret på samma sätt som för två år sedan, utan mest hur Olsson mentalt klarat hantera förberedelserna fram till VM.
Direkt efter den svenska säsongspremiären i Bruksvallarna blev han sjuk. Missade träning och tävling. Tvivlen kom. VM närmade sig. Det var först i SM för en månad sedan han var tillbaka, efter att ha tillbringat nästan hela januari i Bruksvallarna med 100 timmars träning. Äta, sova, träna… Familjen var kvar i Sundsvall. Olsson längtade hem till frun Anna och de två små barnen så det gjorde ont i hela kroppen, men visste att han var tvungen att ta igen all den träning han förlorat för att ha en chans i Falun.
”Jag bröt ihop ibland, det ska jag inte sticka under stol med. Ibland kände jag för att åka hem och skita i det. Det är ingen dans på rosor att vara borta från sina barn. Som att klia på ett läkt sår, men jag såg ljuset i tunneln”, berättade Olsson efter guldet.
Han borrade ner huvudet och tränade närmast maniskt med vetskapen om att VM i Falun är sista föreställningen. Guldet visade att det var mödan värt och stärker också drömmen om det perfekta slutet: guld även i femmilen på söndag. Den främsta belöningen kommer senare — att få vara med familjen fullt ut, utan rädsla för smittande dagisbaciller.