Norge – och Petter Northug – fick sista ordet i VM. Vad annat var att vänta egentligen i snöyran? Jag önskade en bragdrepris av Johan Olsson, men efter alla mördarbackar och utbrytningsförsök visade vilddjuret som förändrat skidsporten vem som regerar på kungatronen.
Petter Northug, alltså.
Mycket har sagt om, och framför allt av, honom, men det är bara att slå fast att han är den moderna skidsportens kung.
Efter fyra guld i Falun har Northug 15 OS— och VM-guld totalt. Men endast ett av dem – vid VM för två år sedan på 15 kilometer –har han tagit i ett lopp med individuell start. Det är masstarter som är Northugs melodi. Kampen man mot man. Det taktiska rävspelet när allt ska avgöras. Där har han ingen överman i skidhistorien.
När snön föll ymnigt och spåren förvandlades till snömos var det bäddat för Northug. Han såg många gånger ut att tappa kontakten med täten, men skaffade sig precis den position han var ute efter när åkarna kom in i Stadion. Ett vilddjur på jakt. Första bytet var Johan Olsson. Sedan lekte han med Lukas Bauer och Maxim Vylegsjanin innan han «åt upp» dem på upploppet.Så enkelt, smart och imponerande.
Jag tycker i och för sig att en femmil ska avgöras med individuell start. Gillar när klockan tickar mot varje mellantid och åkarna får göra sina egna lopp, men när skidsporten är som den är måste åkarna anpassa sig till det.
Det har Northug onekligen gjort.
VM blev en personlig revansch för normmanen som blev utan medalj i OS i fjol och några månader senare körde rattfull och kraschade bilen.
Många räknade ut honom då, men i stället blev skandalen ett personligt uppvaknande som födde en inre hunger han var på väg att förlora i vilsenheten.
Falun blev målet. VM i Sverige. Landet som triggar honom mest av allt. Där skulle han visa alla vem som är bäst.
Northugs motsats i både skidspår och vad gäller disciplin är Johan Olsson. Jag önskade honom Det Perfekta Slutet, men i snöyran försvann alla möjligheter till en repris av bragdloppet i VM för två år sedan.
Han försökte, men varje utbrytning var dömd att misslyckas då förhållandena bara blev sämre och sämre, närmast parodiska till slut.
Brons var inte det som Olsson siktade på, men tack vare medaljen gjorde Sverige sitt bästa VM någonsin med nio medaljer totalt, varav två guld: Charlotte Kalla på 10 och Johan Olsson på 15 kilometer.
Olsson har på egen hand räddat de svenska herrarna i Falun och kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när han nu slutar i landslaget.
Förutom de svenska gulden, och Northugs närmast galna uppvisningar när han växlar tempo, är folkfesten det jag tar med mig mest härifrån. Det har varit en fantastisk stämning varje tävlingsdag, trots det gråmulna vädret.
Norge vann som väntat medaljligan överlägset med 20 medaljer, varav elva guld. Den norska dominansen oroar till och med norrmännen då intresset för längdåkning minskar rejält i flera länder där marknaden är viktig, som Tyskland och Österrike.
I längdspåren har känslan av landskamp mellan Norge och Sverige varit väldigt slående. Det är bara ryssen Maxin Vylegsjanin (skiathlon) som lyckades bryta det svensknorska guldsamlandet.
Vid sidan av tävlingarna samt folkfesten i skogen och vid medaljutdelningarna har vi mest pratat om salt i spåren, de osynliga Falufjällen och den nota som kommuninvånarna i Falun ska betala för skidfesten via skattsedeln framöver, efter renoveringen av hoppbackarna för cirka 165 miljoner kronor.
Men vem ska nu använda de supermoderna hoppbackarna?